Min kompis från Göteborg frågade mig varför jag pratar om lovikkavantar som något självklart, något man ska känna till. Då slog det mig att alla kanske inte har ägt ett par vantar som förvandlas till två stora, tunga och håriga glassar som man kan tugga på när man sitter ute i snödrivan och filosoferar en mörk vinterdag.Så nu undrar jag förstås ärade bloggläsare, har ni haft lovikkavantar någon gång under er uppväxt? Eller är det bara något som vi norrlänningar har värmt våra stackars stelfrusna fingrar i? Skriv gärna i kommentarerna om era vantupplevelser och var ni kommer ifrån så min etnologiska undersökning blir fullständig.
