Vad hände egentligen?

Jag undrar vad som hände igår mellan 20.18 och 20.21.

De flesta av mina besökare här på bloggen kommer från olika delar av Sverige. Jag har några i Luleå och Umeå, några i Göteborg och några spännande främlingar som är utspridda i Sverige men väldigt sällan någon som kommer från något annat land. Under tre minuter igår hade jag besökare från Cayenne (Franska Guiana), Rustburg Virginia (Usa), Campinas Sao Paulo (Brasilien), Terneuzen
Zeeland (Nederländerna), Siegen Nordrhein-westfalen (Tyskland) och San Juan (Puerto Rico) och en inklämd göteborgare.

Jag vet inte vad, men något kosmiskt hände! Kanske öppnades en lucka i språkbariären, ordet spred sig på nätet men efter tre minuter hade de internationella FRA-agenterna underrättat FBI och CIA som tagit kontakt med Microsoft som satte sina bästa hackers på att lokalisera källan till luckan som tro det eller ej var ett par finniga tonåringar Korpilombolo. Tonåringarna är just nu på väg till Guantánamobasen och ännu en Babels torn-katastrof är avböjd. Eller jag vet inte.

Ett spännande liv

Jag drömde om sojamjöl i natt. Jag mins inte detaljerna men det var säkert en rafflande dröm.

Stjärnan den strålar

Den gör så fina mönster i mitt tak och på blombladen men jag antar att jag måste ta ner den nu...

Tres föreslog att jag skulle måla den blå som en sjöstjärna och säga att jag kör med ett marint inredningstema. Jag svarade att sjöstjärnor nog är mer gulröda så då kan jag ju ha kvar den som den är, men både hon och Pernilla var säker på att de hade sett både blå, rosa och gröna sjöstjärnor i någon Disneyfilm. Ja, vad vet jag om naturen egentligen?

Tig Notaro

Dumma djur

Jag undrar hur änderna i parken smakar? Om de är lika sega som de ser ut? De ids ju inte ens lyfta på huvudet och än mindre flytta på sig när man går 40 cm ifrån dem. Ibland blir jag rädd att jag ska snubbla över dem eller råka sparka på dem av misstag när jag går förbi.

Tant Kanina

Jag kom just hem från stickjuntan. Nu är det bara katt och gungstol som saknas. Just ja, gungstolen har jag ju redan...

Grant Clifton Evenholt Fexmo

Apropå att allt folk bloggar och vill synas nu för tiden kom jag att tänka på Clifton Fexmo. Var har han egentligen tagit vägen nu? Mannen som varje vecka under tio års tid satte in en annons i Annonsbladet i Luleå med en bild av sig själv i plommonstop och en redogörelse över sitt liv och gärningar. Föreningar han har varit med i, vägar han har cyklat, jobb han har haft och mycket annat. Det kunde till exempel stå:

Sysslar med fotografering, kastspö och mete, i övrigt ordningssam.

Eller:

Jag tränar på symaskin genom att sy fast reflexer på olika kläder.

Eller:

Jag har kört flera olika småbarnskaruseller och virvelvinden som också är en karusell. Jag har sålt biljetter och ibland tagit emot dessa samt en del andra arbeten på tivoli.

Inte helt olikt min egen CV måste jag säga. Men jag vände mig i alla fall naturligtvis till vår allas vän och detektiv Google för frågan om var han finns nu. Där fick jag fram, förutom 621 träffar, att hans fullständiga namn är Grant Clifton Evenholt Fexmo och att han numera är rikskändis efter att ha varit med i 100 höjdare med Filip och Fredrik på kanal 5. Både Kuriren och NSD skrev om honom i samband med hans 65-årsdag 2005. Där fick jag även reda på att han har tävlat i terränglöpning och cyklat långdistans. När han tränade löpning hade han ett bildäck som släp efter sig som han drog runt hela Hertsön i Luleå.

The official Marvin day

Jag läste i VK att enligt den brittiske psykologen och forskaren Cliff Arnall är måndag 19 januari 2009 världshistoriens mest deprimerande dag och därför har den blivit döpt till Blue Monday. Jag som trodde att anledningen till att det var lite trögt att stiga upp var att jag skulle till arbetsförmedlingen och träna arbetsintervjuer och bli kritiserad idag, men Herr Cliff har använt datorer för att räkna ut detta så jag har uppenbarligen fel.

Om jag hade fått gissa på den deppigaste dagen i värdshistorien så hade jag gissat på någon dag med ett extra slaskigt blodbad eller på förr i tiden då det var så fattigt att barkbrödet bara innehöll bark så man började gnaga direkt på träden för att spara tid. Det var deppiga dagar det. Frågar ni mig så har Herr Cliffs dator språkat lite för mycket med Marvin. Själv tycker jag att den här dagen har artat sig till att bli riktigt trevlig, men jag kan ju naturligtvis ha fel.

Varför utsätter jag mig för denna plåga?

Gahh! Jag blir så matt på VK på internet och deras kommentarer till artiklarna. Idag läste jag om att efter att det inte har funnits någon riktig sushirestaurang i Umeå nu har öppnats två stycken. Roligt kan man tycka om man gillar sushi och därför hade de gjort ett litet filmklipp med ett test om vilken restaurang som var bäst. Detta resulterade i 42 komentarer! Hade det varit 42 komentarer om att det är så roligt att vi äntligen har riktiga sushirestauranger här så hade jag inte sagt nåt men nästan alla handlar om att killen i inslaget doppade riset i soyan och att det är fel och att vi inte borde äta sushi här för att det är stockholmsfasoner, att vi ska gynna vår egen kultur. Ja, han har nog rätt i att sushi växer på träden i Stockholm och här håller vi oss till att fiska hamburgare på Max. Blää vad trött jag blir på folks idioti! Nu tänker ni säkert, varför läser hon det då? Och det undrar faktiskt jag också. Varför lär jag mig aldrig?!

I-landsproblem

Det må vara ett i-landsproblem men känns det inte lite tragiskt när favoritpennan helt plötsligt förlorar bläcket och börjar skriva med osynliga bokstäver istället? Det är så svårt att komma ihåg vad jag har skrivit på alla vita lappar.

Tåfördärv

Pappas soffa har förvandlat mig till en vekling. Jag har träningsvärk från tårna och upp på smalbenen efter att jag tog en promenad igår. Att gå är inte träning. Det är ett sätt att ta sig fram, som att åka bil eller buss. Man får inte ont av att åka buss. Inte ens om man har legat i en soffa hela julen.

Nyår i skogen

Jag firade Nyår med två kompisar utanför stan. Vi åt och drack gott och vid tolvslaget gick vi ut i mörkret och skålade. Det var så många stjärnor på himlen att det var svårt att se stjärnbilderna i vimlet. Jag och T dansade wienervals så vi tillade in i en snödriva. När hon skulle resa sig upp var hon så yr av allt snurrande att hon trillade en gång till. Vi skrattade så vi grät. Sedan gick vi in och spelade couronne på liv och död.

Julen i bilder

Systers fina gran. Vi är inte typen som diskriminerar så den fick pumlor (julgranskulor) på alla de små grenarna.









Julstumporna hänger på spisen som de ska. Pappa har ingen strumpa så i år fick det bli en mössa istället. Jag hade varit snäll och ätit min spenat var dag så jag fick ett par röda sockor med Barbaskön på.


Årets pepparkakshus. Ett pepparkakstält (med förtält och allt). Den halva mannen är i själva verket inte halv utan tittar ut ur tältet och giraffen i bakgrunden skulle ha varit mycket fler djur men de var så jobbiga att få fast... Ni kan tänka er farinsocker som sand också nu när ni ändå sitter och fantiserar.

Dessa små luringar var mycket eftertraktade i årets julklappslek men på nåt mystiskt vis hamnade båda hos kusin Piff. Jag tror att tärningarna var riggade.


Den här stiliga bilen fick jag. Det är en vandringsklapp som jag måste ge vidare men jag får ju äran att inhysa den i helt år innan den ska lämnas vidare. Kanske kommer den vara en annan färg då...

Syster tycker om att spela spel... Och snäll som jag är ställer jag upp.









Och till slut en bild på älgen som skuttade förbi pappas hus. Bilden har jag lånat av Hannanasen eftersom jag inte hann få fram min egen kamera.