Jag läste i VK att enligt den brittiske psykologen och forskaren Cliff Arnall är måndag 19 januari 2009 världshistoriens mest deprimerande dag och därför har den blivit döpt till Blue Monday. Jag som trodde att anledningen till att det var lite trögt att stiga upp var att jag skulle till arbetsförmedlingen och träna arbetsintervjuer och bli kritiserad idag, men Herr Cliff har använt datorer för att räkna ut detta så jag har uppenbarligen fel.
Om jag hade fått gissa på den deppigaste dagen i värdshistorien så hade jag gissat på någon dag med ett extra slaskigt blodbad eller på förr i tiden då det var så fattigt att barkbrödet bara innehöll bark så man började gnaga direkt på träden för att spara tid. Det var deppiga dagar det. Frågar ni mig så har Herr Cliffs dator språkat lite för mycket med Marvin. Själv tycker jag att den här dagen har artat sig till att bli riktigt trevlig, men jag kan ju naturligtvis ha fel.
8 kommentarer:
Jag tyckte om det faktum att det var världshistoriens mest deprimerande dag. Det gjorde det liksom helt okej att undvika alla måsten och bara sitta framför datorn hela dagen och prata i telefon och baka muffins. Vad annat kunde man liksom göra - en dag som denna.
Jag skulle vilja kalla utnämningen av den aktuella dagen för kronocentrisk.
Monstruösa Margit: Det har du helt rätt i men kan vi inte förlänga fristen vad gäller att göra jobbiga måsten till en hel vecka? Fast jag har faktiskt ringt ett samtal till potentiella arbetsgivare idag. Bara fyra kvar då...
Conny: Jag har googlat lite vad kronocentrism betyder och jag kommer fram till att du tycker att detta tyder på en brist på historiskt perspektiv. Ja det kan du nog ha rätt i. Motiveringen till den deppiga dagen handlade om att man är pank efter julen och att den ekonomiska krisen gör oss lite extra deppiga.
Jamenvisst, har man upplevt världshistoriens mest deprimerande dag så är det en upplevelse som tar minst en vecka att bearbeta :)
Men du verkar ha börjat din rehabilitering ganska omgående. Att ringa en arbetsgivare förtjänar ett rungande: bravo!!! Själv har jag ringt till telia. Det var också ganska modigt. Telefonkö. Brr.
:)
Tack! Det var precis vad jag ville höra. Jag kände mig duktig. Du får ett bravo!!! tillbaka från mig för teliaköandet. Det var musik i luren samtidigt som det tutade hos arbetsgivaren jag ringde. Sånt är konstigt.
Musik och tut är bättre än bara ekande tystnad, det är lätt att känna sig bortglömd då, och felkopplad.
När det bara är tystnad vet man lixom inte om man är satt i kö eller sitter och väntar på en död linje. Alltid svårt att avgöra idiotfaktorn på sig själv då. Ibland kan man ju faktiskt vara bortkopplad också.
Precis.
Skicka en kommentar