De små liven

Jag är snart 30 och har 37 i skor. När man är liten går man med schwung i stegen men det är ju faktiskt roligt att vara stor också och cykeln är i min storlek nu. (Höj volymen i datorn om ni vill höra signaturmelodin)


Barnen på min gård har blivit så sociala på sistone. En dag när jag kom hem från jobbet var det en liten flicka som ville ha hjälp med cykeln.

- Du ska hålla här på pakethållaren.
- Ok.
- Du måste hålla jättehårt och du får absolut inte släppa förrän jag säger till. Det är jätteviktigt!

Jag blev lite rädd för att göra fel men höll tills hon hade klättrat upp på sadeln och börjat trampa.

- Kan jag släppa nu?
- Ja, nu går det bra.

Det fick mig att tänka på när jag själv skulle lära mig cykla för hundra år sedan. Min syster hade fått en ny grön cykel och lämnat efter sig en orange lite mindre. Själv hade jag en liten röd trehjuling som inte hann med när Storasyster och de stora barnen på gården cyklade omkring. Mamma sa att jag skulle få ärva den orangea cykeln så fort jag var tillräckligt stor för att nå ner till pedalerna. Jag provade den varje dag för att se om jag hade blivit tillräckligt stor över natten. Jag har alltid varit ganska liten men jag tror att jag växte lite extra på ren viljestyrka då och en dag var jag tillräckligt stor. Senare när det var dax att ta bort stödhjulen skulle mamma hålla i pakethållaren under min jungrufärd. Jag cyklade iväg, mamma släppte, jag vände mig om när jag inte längre hörde hennes steg bakom mig och trillade (som man brukar göra när man tittar bakåt och har dålig balans). Jag blev arg för att hon hade släppt och tyckte att det var hennes fel att jag föll. Hon hade någon konstig idé om att det var för att jag vände mig om som jag trillade och att hon inte hann med att springa när jag cyklade. Så här på äldre dar har jag nog skaffat mig en viss förståelse för hennes argument.