Umeås Rosa Parks

Det verkar som att jag kommer få ett jobb snart, eller jobb kanske är en överdrift eftersom jag inte kommer få en lön som en vuxen människa och det är mer en praktik men jobba kommer jag få göra (om inget händer, ta i trä). Jobbet är på en cykelverkstad här i stan. När snubbe ett ringde till cykelverkstadsnubben för att fråga om de har plats för mig svarade cykelsnubben att de faktiskt hade plats för en kille till. Snubbe ett svarade att cykelsnubben förmodligen skulle bli stämd med tanke på den nya lagen om diskriminering eftersom han utgick från att det var en kille det gällde. När vi sedan träffades tittade han lite bekymrat på mina fötter och frågade vilken storlek jag har. 39? sa han hoppfullt. Nä, snarare 37 svarade jag och vågade inte säga att det kan hända att 36 passar bättre, beroende av skomodellen. Han såg ändå lätt skeptisk ut till mina små tjejfötter. När det gällde skyddskläder föreslog jag först att jag kan konvertera till en stor man men sedan kom vi fram till att han kan leta rätt på de minsta kläderna han hittar och sedan får vi vika upp dem tills de blir lagomt stora. Det har tydligen aldrig jobbat någon tjej i cykelverkstaden förut. Jag kommer bli som Rosa Parks, fast vit och utan bussen.

För stort kommer bli det nya lagom på verkstan!