Min kompis från Göteborg frågade mig varför jag pratar om lovikkavantar som något självklart, något man ska känna till. Då slog det mig att alla kanske inte har ägt ett par vantar som förvandlas till två stora, tunga och håriga glassar som man kan tugga på när man sitter ute i snödrivan och filosoferar en mörk vinterdag.Så nu undrar jag förstås ärade bloggläsare, har ni haft lovikkavantar någon gång under er uppväxt? Eller är det bara något som vi norrlänningar har värmt våra stackars stelfrusna fingrar i? Skriv gärna i kommentarerna om era vantupplevelser och var ni kommer ifrån så min etnologiska undersökning blir fullständig.
10 kommentarer:
Klart man haft lovikkavantar! Men så är man ju norrbottning. Minns låg- och mellanstadiets skidutflykter över isen från Mjölkudden till Karlsvik. Man hade alltid en apelsin med sig och när man ätit den stoppade man händerna i vantarna och allt luddet fastnade på fingrarna. Och lukten av blöt lovikkavante ville aldrig försvinna. Jag har till och med varit i självaste Lovikka. Inte mycket att se. Några hus, antagligen bebodda av stickande tanter. Förresten har det ursprungliga vantföretaget gått i konkurs. Utkonkurrerade av billiga kinesiska kopior.
Det är ju skit att de små sticktanterna blir utkonkurrerade av kineserna. Har de inga egna vantar att massproducera? Pekingvanten, en klassiker! Jag stickar också lovikkavantar men i mycket färggladare garn så de går inte att förväxla med en riktig vante hur man än försöker. Har hört att en riktig lovikkavante ska vara sköljd i lovikkavatten också. Jag får nöja mig med det lite mindre magiska umeåvattnet..om jag skulle få för mig att tvätta dem. Den där lukten efter blöta vantar kommer jag också ihåg, som blöt hund. Förmodligen är det blött får man luktar men jag har mer erfarenhet av blöta hundar.
Jag har aldrig ägt ett par Lovikkavantar. Dom sticks ju!!!!!! Det är inte hälsosamt.
Hummellisa: Lite sticks de kanske, fast det är nog mest när man har dem på sig inne. När man har dem ute och de blir blöta så börjar de klia istället. Man kan ju ha andra vantar i och då varken kliar eller sticks de! De har ju tofsar liksom. Lite får man offra. Vantarna på bilden har jag stickat i naturull och det är jättemjukt!
Jag hade lovikkavantar då jag var liten gosse. Kommer ihåg att de blev ostyriga och tunga när de var blöta. Tappade några genom åren tror jag. Men det gjorde inget för farmor som var född i Hakkas, hon visste vad kyla var och att små barnhänder måste hållas varma samtidigt som hon gillade att sticka så hon gjorde färgglada vantar åt mig också. Bodde då i mellansverige men det var både kallt och mycket snö på den tiden.
Klart man hade lovikkavantar! Man bor ju trots allt i Norrland, även om det är knappt. Dom var absolut hopplösa att krama snöbollar med eftersom all snön fastnade som små kulor i vanten. Och om man väl fick till en snöboll, så kunde man ge sig sjutton på att vanten följde med snöbollen mot sitt intet ont anande mål.
Lennart: Ja helt okomplicerat är det ju inte med lovikka och snö men ruggar man bara upp dem så är de varma.
Lysande: Man kan ju alltid ha snövantkrig istället för snöbollskrig. Förmodligen kastar ju någon annan iväg sina lovikkas tillbaka till dig sedan.
Om man bygger snögubbar gör det inte lika mycket om det fastnar snö på vantarna, har ju lite mer att ta av då och förr eller senare blir ju vantarna mättade på snö. Vet inte vem du är så om du är ny här på bloggen så önskar jag dig varmt välkommen hit.
Jag är ju västerbottning men har inte haft lovvika. Stickade ett par fula dressingfärgade lovvika i sexan, men de blev gigantiska. De var lagom stora till pappa, minns jag. Kanske att jag försökte använda dem nån gång med gummisnodd utanpå, runt handlederna bara för att...
Sara: Jag stickade också lovikkas på högstadiet. Den ena blev som en påse. Jag använde dem nog ett tag och sedan gav jag dem till en kall kompis eller så "kom de bort". De jag har stickat nu är hyfsat samma storlek. Om du gillar att sticka borde du komma på stickkafé. Torsdag jämn vecka på universitetets kafé och udda onsdag på Schmäck kl 18. Det är faktiskt riktigt kul att vara lite tant för en timme här och där (säger jag och låtsas att jag inte är det annars).
Ett par äkta Lovikkavantar är stickade i Äkta Lovikka Ull på strumpstickor storlek nr 5, vilket ger en tät vante. Vanten har sedan tvättats för hand i såpa, ruggats, formats och lagts plant på tork. När vanten torkat har man borstat (Ruggat) den såväl in som utvändigt, dock ej muddarna. Man har avslutat med brodyr i ullgarn på muddarna och sytt fast en fläta med tofs, förr användes flätan till att hänga vantarna på tork.
Kostnad för att sticka ett par äkta Lovikkavantar i storlek herr är ca 200: - totalt och arbetstid totalt ca 20-25 timmar, beroende på handlag.
Det finns mängder med billiga kopior av Lovikkavantar och dessa är ofta tunna, så tunna att man kan se fingrarna genom maskorna, och ibland fodras dessa med tex fleece, en äkta Lovikkavante behöver inte fodras, den är mjuk inuti från ruggningen som ger en skön och varm känsla!
Ett par äkta Lovikkavantar kostar runt 980: - i såväl Kiruna, Funäsdalen eller NK.
På min hemsida www.hemskapat.se säljes äkta Lovikkavantar för 595: -, hur kan jag vara så billig frågar många som vet och kan se skillnad på äkta Lovikkavantar från kopior? Jo, jag har inga kostnader för butikshyra och mina priser gör att jag verkligen säljer mycket och jag kan stå för kvalitén i produkten!
Välkommen in och kika på www.hemskapat.se
Skicka en kommentar